Mellan hopp och förtvivlan

När jag tittade ut i morse och fick se all snö, så fick jag faktiskt ett raserianfall. Varför mobbar vintern oss? Startade dagen med att gå på en läkarkontroll. Och det var som att få en smäll på käften. Kolesterolet (totalvärdet) hade stigit dramatiskt - till 7,3%!! Triglycerider och LDL-kolesterol hade också dragit över gränsvärdena. Likaså levervärdena och blodsockret. Va fan sysslar jag med!!?? Det är bara att ta beskedet som en man och dra på sig blåstället igen.
Hade även idag ett bra utvecklingssamtal med min chef. Kände att jag just nu inte är så intresserad av kompetensutckling, utan vill sätta det på sparlåga så länge. Just nu fokuserar jag på att komma med på banan igen på jobbet och att jag kan fungera 100%. Det är viktigast.
Nu har jag varit helt stilla hela veckan, sedan jag klappade igenom på 2 sjöar runt. Ingen fysisk aktivitet alls. Bara lite powerwalks. Men idag när jag kom hem från jobbet så drog ja på mig löparuniformen och gav mig ut.
Jag startade mycket försiktigt. Banan var 5,2 km och det är en hel del höjdskillnader i den. Underlaget är blandat. Asfalt, grus och skogsstig. Den andra kilometern på grusvägen var ganska halkig eftersom det låg kvar snö som började isa till sig. Men det gick bättre och bättre. Sista kilometern, som var mycket nedför, vågade jag trycka på lite mer och det kändes helt OK. Hade inte alls samma trötthetskänsla som på 2 sjöar runt. Det var tydligen ett klokt drag att totalvila. Det inser jag nu. Det gick på 29.57, dvs 5.46-tempo och det var faktiskt ett bra tag sedan det gick så "fort". Det ger mig hopp om livet igen.
Jag har beslutat mig för att köra många korta pass framöver, speciellt i terräng/motionsspår. Det är ingen idé att blåsa på med långpannor inför Paris. Ett eller två milpass kommer det att bli i alla fall. Det kändes bra inför framtiden och det var kul att få ett sådant glädjande besked från löpningen när man fick på käften av läkaren.